frakentove

Vill egentligen inte dela med mig av vad som försigår inombords.. Men just nu är det överflöd så...

Ibland är det lycka, ibland fyller skratt alla mina sinnen, ibland är det näst intill ihopbryt, ibland lugn, och hela tiden finns du med, i alla situationer.. även fast jag inte vill...
På nått konstigt sätt så hittade du vägen in, som i stort sett bara 1 gjort tidigare..
Men du verkar inte nöja dig med det...

Jag känner mig förödmjukad, ibland tom, ibland mer levande än någonsin, ibland rädd för framtiden och ibland så otroligt säker.. Och ska jag vara ärlig, så är det bara på grund av dig. Dig och ingen annan.
Jag vill bara sätta mig bredvid dig, prata med dig om allt, påminna dig om hur det var innan allt kom ikapp. Och de må låta löjligt för att vara allt detta under bara den lilla tid, men det blev så stort? Vi gjorde det till något.

Det ända jag vill blicka tillbaka på var när jag satt på golvet och du på stolen, bara tittandes.. När du kom efter 3 timmar och sa att du saknat mig.. när du höll min hand och sa att du tyckte om det.. alla korkade men ack så charmiga gester du fick till på fyllan.. de gånger jag satt med min fylla och bara väntade tills du var klar och alla de saker jag fick ut mig just dessa kvällar.. de gånger jag bara inte orkade med och borrade in mig i dig och somnade senare bredvid dig i soffan..
Jag skulle kunna rabbla upp mycket, och jag vet, du tycker jag är en sån som lägger små detaljer och onödiga saker på minnet, men dessa är inte onödiga, de är värdefulla ögonblick som måste tas vara på! Eller tycker du jag har fel?
Jag tänker inte vara arg, för någonstans förstår jag, men samtidigt  inte.. För du säger 1 sak och gör en annan. Jag vill inte leva i din ovisshet, jag vill inte vara arg eller sur, men en sak måste du förklara för mig.. Hur hamnade vi här?

Nattluckan..