frakentove

När det hugger tag i dig, när det känns som om allt slinker ur dig och du blir som tom.. När det känns som om någon eller något ryckt en del ifrån dig... Då gör det riktigt ont.
När tårarna sipprar ner för dina kinder och det svider i ögonen, fast du inte förstår varför, och det bara värker, överallt! Vad finns då kvar att göra?

Att tänka tillbaka på sitt liv, att för mig tänka tillbaka ett år är smärtsamt. Att tänka på det senaste året jag levt ger mig oerhört blandade känslor.. Att tänka tillbaka på var jag exakt för ett år sen stod får mig att tänka över en hel del saker. Gjorde jag rätt då? Ja, det måste jag gjort, det var det som kom av den situation jag satt i och det var det som var det bästa för mig då. Men nudå? Efter allt jag upplevt och gjort, på bara ett år! Vad händer nu? Jag gav ju bort, eller rättare sagt valde att ta bort en av de mest betydelsefulla sakerna i mitt liv och har idag egentligen ingenting att fylla det tomrummet med.. Utan det står tomt, i väntan på att någon ska komma och fylla det, vilket inte är en lätt uppgift, för det är stort och kräver mycket.

Visst, ibland kanske man inte ska fundera så mycket.. Men det kommer också de stunder när allt bara kommer ifatt en i 190 km/h, och det känns ju ganska rejält.

I övrigt, helgen var grym! Rock fest i Åre med galenskaparna, kan det bli bättre? Och jag lovar, det var inte bara temat rock fest utan det blev rockfest på riktigt :P Alla var utklädda från topp till tå, glas krossades, gitarrer slogs sönder och ja, jag vet inte allt vad det var! Dagen efter var 2:an fylld med glasskross en decimeter upp bakom baren, TJOHEJ vilket party!

/ Tove Sand

Ja då var man tillbaka till det som jag nu stått ut med så länge.. Av vilken anledning hamnade jag tillbaka i dessa gamla mönster?
Du fick mig att börja tvivla igen, tvivla på att det finns nått där ute, tvivla på mig och tvivla på en av de saker jag tror mest på..
Det spelar ingen roll vad någon säger till mig nu, det spelar igen roll om ni säger att: "Fan Tove, du som fått tagit alla dessa smällar och stått ut med det mesta, vi trodde inte att det skulle bli så den här gången, du var lycklig, och du vet att vi älskar digdig och du vet att du är värd allt av det bästa"
Jag har hört det för många gånger, och jag tror inte på det, jag vill inte höra sådant, för det är inte sant, dessa saker händer inte mig. Inte just nu, inte i detta skede i livet.

Just nu längtar jag bara till tågen som ska ta mig härifrån, åter igen....

Jahaa, då var det prov på det här med vad som existerar eller inte.. Eller vad som utgör vad, hur man vet vad som är rätt eller fel, vad det är som påverkar oss till vissa beslut och därav ger oss ångest.
Ja det är mycket med allt iallafall... Lycka till, till mig!

Efter provet tänkte jag ta mig friheten att bli ledig för dagen, ta en runda med Kim på stan, fika lite på wanyes kanske, gå och boka om min uppkörning (pga att jag kom på att de på körskolan måste ju vara dum i hela huvet), träna lite och kanske få en stund att bara sjunka ner i soffan innan Hanna anläder hem för att mysa ett tag :)

Helgen ser rätt bra ut, ska ta en lugn utgång, mysa på lite, träna, köra bil, dricka hinkvis med te på waynes (förkylningen börjar kittla i näsan) och bara må allmänt bra hoppas jag.
 
Kärlek
Kan kärlek vara möjlig om förhållandet till den andre är så problematiskt?
Kärleken förutsätter två fria medvetna varelser. Samtidigt finns hos båda behovet av att kontrollera och äga. Man avkräver därför löften av den man älskar: Du måste vara trogen, du måste komma tillbaka, du måste alltid älska mig!
Vi försöker förslava den vi älskar. Samtidigt irriteras vi av dessa löften, om vi får dem. Å ena sidan
vill vi äga den andres frihet, å andra sidan vill vi vara frivilligt älskade. Vad tjänar det till att försöka tvinga någon att älska en? Kärlek måste alltså vara både fri och bunden, ett frivilligt fångenskap. Kanske kan man kort ögonblick undvika att se den andre som objekt, vi ser ist'ället världen med den älskades ögon. Kanske känner vi oss för en stud inte överflödiga. Men i stort förbli kärlek en hopplöshet.
/Jean-Paul Sartre