frakentove

Vill egentligen inte dela med mig av vad som försigår inombords.. Men just nu är det överflöd så...

Ibland är det lycka, ibland fyller skratt alla mina sinnen, ibland är det näst intill ihopbryt, ibland lugn, och hela tiden finns du med, i alla situationer.. även fast jag inte vill...
På nått konstigt sätt så hittade du vägen in, som i stort sett bara 1 gjort tidigare..
Men du verkar inte nöja dig med det...

Jag känner mig förödmjukad, ibland tom, ibland mer levande än någonsin, ibland rädd för framtiden och ibland så otroligt säker.. Och ska jag vara ärlig, så är det bara på grund av dig. Dig och ingen annan.
Jag vill bara sätta mig bredvid dig, prata med dig om allt, påminna dig om hur det var innan allt kom ikapp. Och de må låta löjligt för att vara allt detta under bara den lilla tid, men det blev så stort? Vi gjorde det till något.

Det ända jag vill blicka tillbaka på var när jag satt på golvet och du på stolen, bara tittandes.. När du kom efter 3 timmar och sa att du saknat mig.. när du höll min hand och sa att du tyckte om det.. alla korkade men ack så charmiga gester du fick till på fyllan.. de gånger jag satt med min fylla och bara väntade tills du var klar och alla de saker jag fick ut mig just dessa kvällar.. de gånger jag bara inte orkade med och borrade in mig i dig och somnade senare bredvid dig i soffan..
Jag skulle kunna rabbla upp mycket, och jag vet, du tycker jag är en sån som lägger små detaljer och onödiga saker på minnet, men dessa är inte onödiga, de är värdefulla ögonblick som måste tas vara på! Eller tycker du jag har fel?
Jag tänker inte vara arg, för någonstans förstår jag, men samtidigt  inte.. För du säger 1 sak och gör en annan. Jag vill inte leva i din ovisshet, jag vill inte vara arg eller sur, men en sak måste du förklara för mig.. Hur hamnade vi här?

Nattluckan..

Been allover, felt all of it, every god damn feeling. Love life, hate life, lovin, leavin. Been happy and more hurt then ever, all at the same time.

Jag vet egentligen inte vad jag ska skriva, känns inte som om något vill komma ned i skriva ord just nu. För jag vet inget själv.. Det ända jag vet är att jag vill inte vara här, jag är inte lycklig i denna stad såkallad Sundsvall. Jag är lycklig här för en stund men sen kryper sig känslor om att vantrivas fram, som någon slags hatkärlek till stället.
Snön har kommit med, vanligtvis skullde det ha gett mig oändlig lycka, iaf tills vintern är slut, men den här gången gjorde jag ungefär 1 glädjehopp sen var det över, men det kommer väl i samband med att flygplanet står redo att lyfta?

Känslorna går som i ett virrvarv just nu och ibland kan jag inte hålla isär på vad som är rätt och fel, men jag försöker hitta öppningen och sedan sluta påsen så, det är mitt mål. Eller? Äh, jag vet inte..

Julen är iaf bestämd, Mormor Jörgen Melika Mamma Jag och förhoppningsvis Jens ska fira hemma hos kära mor i värmen och med den årliga lilla lilla julgranen som får plats. Jag ska väl förmodligen jobba som en galning under mellandagarna och försöka vara med pumpkin så mycket som det går när hon anläder hem för att spendera 1 ½ vecka i kylan ist för Spanien! Nyår? Inte det blekaste och det känns lite som det kvittar också.. hade tidigare en vision om hur jag ville att det skulle vara då, dock vet jag inte om det är en möjlighet..

Nu är det dags att klä på dig och bege sig ned på stan, tömma ett bankkonto för att växla in till dollar, ordna en bil tills imorogn så jag kan tuta och köra direkt upp till Åre efter jobbet, och sedan bara njuta där i 2-3 dagar tillsammans med bror, elin, ozzy och mina underbara vänner. Ser fram emot att träffa alla galningar med, Ylva, Crigo, Sparris, ja ge mig bara allihopa på en och samma gång! För de, de är lycka..

Min säng står tom
/Tove Sand