frakentove

Ibland känns det som om jag tappat talet.
Den förut alltid så pladdriga mun öppnar sig mer sällan i onödan.
Det känns som om jag famlar runt, letar efter mig och nästa del av mitt liv.
Allt är svårt att sätta ord på och jag hittar ingen direkt väg ut, eller in för den delen.

jag vill sätta namn på ansikten som dyker upp, men kan inte förmå mig att ta kontakt.
När blev jag rädd?
Jag satt inte efternamn på Mike.
Klart han nämnde det en eller två gånger men jag lagrade det aldrig. Kanske för att han inte skulle komma för nära inpå eller bli för verklig. Jag visst ju såväl att han bara skulle vara där en kort period. Bara så länge jag valde att stanna hos honom...
Kanske jag börjat undvika verkligheten, för att där finns allt komplicerat. Där finns alla lagar svart på vitt samt oskrivna.
Men den är samtidigt svårt att undvika, när man levet mitt upp i den. Och ibland bankar den hårt på dörren.

Det är dags att släppa in den och göra något åt den nu.

Kärlek